Cirku(s) som både förlöser och förbryllar

Cirkusen inom socialdemokratin fortsätter. Och det finns inte anledning att betvivla äktheten i den sorg som snart sagt alla ledande socialdemokrater uttrycker. Självklart finns det ingen glädje i när ens partiordförande tvingas avgå under dessa omständigheter. Samtidigt är jag övertygad om att många också är lättade. Nu har socialdemokratin fått möjlighet till en omstart.

Och jag är inte övertygad om att socialdemokraterna – trots allt – inte kommer att vara landets största parti även efter valet 2014. Något som kommer att avgöras hur väl Miljöpartiet och Vänsterpartiet kan (ut)nyttja Socialdemokraternas sårbara läge. En konkurrens inom det rödgröna lägret som knappast kommer att öka förutsättningar att forma ett samlat regeringsalternativ.

Oavsett utgången av valet 2014 så måste nu myten om Socialdemokraterna som det samhällsbärande partiet i Sverige vara krossad. Något som säkert är smärtsamt för många traditionella socialdemokrater (en del kommer aldrig att ta det till sig), men som kommer att vara förlösande för hela det partipolitiska systemet.

När det gäller den nu aktuella cirkusen kan jag inte begripa hur de enskilda personerna i den högsta socialdemokratiska ledningen tänker. Läckorna kan jag förstå eftersom det är ett sätt att påverka bilden av det som sker. Men varför utsätter sig ledamöterna i VU för de häckande journalisterna utanför huvudingången Sveavägen 68. Uppenbarligen finns det fler vägar in i huset och helt klart andra lokaler att träffas i. Och framförallt varför säger de nej till att kandidera som partiordförande? De både försvårar möjligheterna att få den öppna process alla talar så väl om och devalverar statusen för den person som slutligen kommer att föreslås.